Nästan ett år har gått. Sedan jag skrev.
Den 27 december var det. Idag: 22 november.
Vad hände?
Det frågar jag mig.
En pandemi hände.
En pandemi och en sjukskrivning.
Den 16 januari gick jag hem ifrån jobbet och kom inte tillbaka på en väldigt, väldigt lång tid.
Jag har inte ord för den den händelsen. Berättelsen? Om den ens är en berättelse?
Jag har inte orden för utmattning, depression, stressreaktion, kognitiv beteendeterapi, självdestruktiva beteenden. De är ord från en annan värld som inte är min. En tillvaro som jag inte kan kalla min, trots att jag har ett papper där just de orden står och mitt namn står bredvid, skrivet av någon som inte är jag.
Nej, de orden finns inte än. Har jag inte än.
Inte nu.
Men jag vet ju att du har haft din beskärda del också.
Av skiten i allmänhet. Mörker och elände, om man så vill. Tankar om vad som är rätt.
Jag tror att vi båda är av sorten att vi potentiellt skulle kunna analysera oss själva in i evigheten, men att vi inte mår bättre förrän vi agerar. Vi kan inte tänka oss till välmående, någon av oss.
Då är vi bara små hamstrar i ännu mindre tankehjul. "Förvisso är det ju såhär", tänker vi, "men å andra sidan är det ju också såhär. Så jag vet inte vad som är rätt".
Boende är ett bra exempel.
Vi vet ju att vi vill bo fint, gärna också hyfsat stort så att man kan bjuda hem folk, ha en liten middag emellanåt, ha det ganska tyst och nära till natur, ja exakt så, men vi vet också att vi måste köpa lite utanför stan för att ha råd med det – ingen av oss är ju managementkonsulter eller har föräldrar med gamla pengar – och om det är där man köper sin lägenhet, då blir man plötsligt en person som inte bor i stan, och när man inte är det och ändå måste åka tunnelbana i en halvtimme för att känna den där stadspulsen som vi trots allt flyttade hit för, då kan man fråga sig vad vitsen med att bo i Stockholm är över huvudtaget eftersom man på landet kan få en villa för pris som en stor tvåa som ändå ligger utanför tullarna?
Ja, nästan ett år sedan är det nu. Sedan det här jävla skit-året började och allt som gick att göra var att åka på bilsemester eller sitta hemma och tänka på vad som är rätt. Se alla liv man inte lever.
Skitens jävla skit-år.
Året som FÖRÄNDRADE ALLT FÖR ALLA ÖVERALLT men också var ett vakuum utan innehåll där alla bara höll andan.
Vad ska vi göra med det.
Lära oss något? Leva på och hoppas att det blir som vanligt? (Vilket folk säger att det aldrig kommer att bli, och det gör mig ömsom rädd och ömsom säger det mig ingenting för jag kan inte ens på riktigt se framför mig hur ett liv som inte är som vanligt ser ut, mer än att det är en kuliss med oskarpa konturer, som bakom en plastfilm, bakom en skärm där som någon ändå stänger av efter 10 minuter och säger "jag vill inte se den här filmen, den var inte bra".)
Glömma det? Får man göra det?
Sluta minnas.
.jpg)
